Pappa...

De finns så sjukt mycket jag vill säga till dig
och jag orkar verkligen inte med de hära livet längre!
för ett år och sju månader sen, kanske inte var våran bästa dag tillsammans.
Men jag är fortfarande ditt barn, blod är tjockare än vatten ellerhur ?

Jag vill att de ska vara som när jag var liten,
att vi kunde åka till badet och du bar alltid runt på en och vägrade
släppa taget om en,
och på de sättet du verkligen visade att du älskade mig..
Men någonstans tog de stop? och du glömde bort mig,
jag blev bara nån som sov och åt hemma på minkvägen.

Ville verkligen inte att de skulle bli som de har blivit.
En 16 åring behöver inte bara sin mamma
för att kunna ta ett steg ut i vuxen livet,
ALLA barn i alla olika åldrar behöver någon att kalla för pappa, till och med 44 åringar vill ha sin pappa med sig vid sin sida när allt blir fel, så att man kan ha någon att gömma sig bakom.

Jag är rädd...
Jag är rädd att jag kommer förlora dig för alltid,
jag är rädd för att du inte älskar mig längre,
jag är rädd för att du kommer glömma bort mig ditt andra barn,
visst jag har haft problem kanske inte är som du ville att jag skulle vara,

Men jag är och kommer alltid vara DIN fisaunge,
pappa jag älskar dig över hela mitt hjärta och jag ber om ursäkt för allt jag har gjort och för den jag har blivit.